29:e mars...

Nu börjar det dra ihop sig i syslöjden. Det pratas betyg och det undras hur de ska hinna klart. Det är snart Påsklov och halva terminen har gått.

Ni kommer att hinna men det behövs lite engagemang och kanske förståelse hur ni bör fundera kring ert arbete går till menar jag och visar en Youtubefilm på 6 minuter där arbetsprocessen beskrivs. Min iPad går runt på borden och de kollar med stort intresse. Hos vissa ramlar det ner poletter, det kan man se på att aktiviteten ökar rejäl efter denna tydligen nya insikt. Det är inte självklart det här. Det gäller att repetera.

En liten kille sa efter att han suttit en lektion och försökt lära sig sticka. "Förlåt att jag inte kan sticka." Men kära barn du är här för att lära dig inte för att visa vad du kan innan du kan det. Han hade verkligen försökt att få ordning på garn, stickor och fingrar. Han satt och kollade på en instruktionsfilm, han fick tecknade instruktioner och min hjälp. Men det ville sig inte bara. Just det här - Förlåt att jag inte kan sticka tog ett djupt tag i mitt hjärta. Nästa tillfälle så kan det vara så att synapserna kopplat ihop sig på rätt ställe eller inte. Jag förbereder dock en annan uppgift av den anledningen. Har lagt märke till att han kan behöva en väska och det kan vi nog ordna på ett lättare sätt, så kanske vi kan ta stickningen senare. Ingen ska behöva sitta och känna sig misslyckad. Det handlar om att locka fram lusten och skapa förutsättningar för att lyckas så att han kan känna att han klarar av att producera en färdig sak i slöjden och ett godkänt betyg. Det här är oerhört viktigt för självkänslan.

De större eleverna håller på med att brodera hjärtan på en lapp av jeanstyg som sedan sammanmonterade ska bli en väggbonad. Det blir hjärtan, det blir det. På väldigt olika sätt. Hur intressant som helst att se. De mest motiverade gör många franska knutar nu när det har visat sig att jag faktiskt inte längre klara av att göra dem. Jag och en tjej i klassen är helt kassa - på just franska knutar. De som kan kämpar verkligen för att vi ska lyckas lära oss. Vet ni just det här att som vuxen visa att man inte kan och klarar av precis alla detaljer är väldigt gynnande för klassrumskulturen. Vi lär tillsammans. Det finns en generositet i detta som jag är övertygad om är bra för alla. För får en misslyckas så vågar andra också och det skapar utveckling - vi jobbar ihop och hjälper varandra och till slut så kan alla och många presterar också mer eftersom de tycker att det blir kul. Många har talangen men andra har det inte och det är en glädje att se dem hjälpa varandra. Det är så man ändå måste jobba senare i livet. Tillsammans.


Kolla på filmen om slöjdprocessen här