29:e mars...

Nu börjar det dra ihop sig i syslöjden. Det pratas betyg och det undras hur de ska hinna klart. Det är snart Påsklov och halva terminen har gått.

Ni kommer att hinna men det behövs lite engagemang och kanske förståelse hur ni bör fundera kring ert arbete går till menar jag och visar en Youtubefilm på 6 minuter där arbetsprocessen beskrivs. Min iPad går runt på borden och de kollar med stort intresse. Hos vissa ramlar det ner poletter, det kan man se på att aktiviteten ökar rejäl efter denna tydligen nya insikt. Det är inte självklart det här. Det gäller att repetera.

En liten kille sa efter att han suttit en lektion och försökt lära sig sticka. "Förlåt att jag inte kan sticka." Men kära barn du är här för att lära dig inte för att visa vad du kan innan du kan det. Han hade verkligen försökt att få ordning på garn, stickor och fingrar. Han satt och kollade på en instruktionsfilm, han fick tecknade instruktioner och min hjälp. Men det ville sig inte bara. Just det här - Förlåt att jag inte kan sticka tog ett djupt tag i mitt hjärta. Nästa tillfälle så kan det vara så att synapserna kopplat ihop sig på rätt ställe eller inte. Jag förbereder dock en annan uppgift av den anledningen. Har lagt märke till att han kan behöva en väska och det kan vi nog ordna på ett lättare sätt, så kanske vi kan ta stickningen senare. Ingen ska behöva sitta och känna sig misslyckad. Det handlar om att locka fram lusten och skapa förutsättningar för att lyckas så att han kan känna att han klarar av att producera en färdig sak i slöjden och ett godkänt betyg. Det här är oerhört viktigt för självkänslan.

De större eleverna håller på med att brodera hjärtan på en lapp av jeanstyg som sedan sammanmonterade ska bli en väggbonad. Det blir hjärtan, det blir det. På väldigt olika sätt. Hur intressant som helst att se. De mest motiverade gör många franska knutar nu när det har visat sig att jag faktiskt inte längre klara av att göra dem. Jag och en tjej i klassen är helt kassa - på just franska knutar. De som kan kämpar verkligen för att vi ska lyckas lära oss. Vet ni just det här att som vuxen visa att man inte kan och klarar av precis alla detaljer är väldigt gynnande för klassrumskulturen. Vi lär tillsammans. Det finns en generositet i detta som jag är övertygad om är bra för alla. För får en misslyckas så vågar andra också och det skapar utveckling - vi jobbar ihop och hjälper varandra och till slut så kan alla och många presterar också mer eftersom de tycker att det blir kul. Många har talangen men andra har det inte och det är en glädje att se dem hjälpa varandra. Det är så man ändå måste jobba senare i livet. Tillsammans.


Kolla på filmen om slöjdprocessen här

16:e mars...

Måndagar kan vara tuffa dagar för många, av flera olika anledningar. I skolan märks det så tydligt. För min egen del är det en tuff dag. Mellan två lektioner har jag bara 5 minuter på mig att andas ut. Men å andra sidan så har vi jobbat upp ganska bra rutiner i slöjdsalen nu så det flyter på utan att jag orkestrerar hela tiden. Kollen kan man ha utan att kontrollera allt. DIn jacka är väldigt snygg sa jag till en av tjejerna. Jag gillar din lila jättemycket sa hon då och log. Så enkelt kan man göra någon glad. Att vi inte tänker oftare så. Lite beröm så får man tillbaka.

Överraskande nog så kom det in tre helt nya ansikten på en av lektionerna idag. Är ni här sa en av tjejerna - du vet sa hon och vände sig till mig. De där är lika ovanliga att se som enhörningar. Haha.  Nåväl trevligt att ni dyker upp sa jag, nu ska vi brodera här. Tro mig när lektionen var klar så hade de alla kommit ikapp sina klasskamrater. Smarta ungar eller kanske vi ska säga ungdomar.

Då hoppas vi att de dyker upp nästa vecka. Jag ska ta och brodera upp lite exempel på hur hjärtan kan se ut på ett broderi. Ett svart lite mer punkigt kanske, ett vitt ljuvt med bomulls- och sidenkänsla har jag redan gjort. De röda och de rosa hjärtana har man redan kommit igång med förstås, men jag vill att de ska tänka utanför boxen som man brukar säga. Ett hjärta är inte bara ett hjärta rätt upp och ned. Vi ska försöka få fram lite mer här.

Sista lektionen är lpng och lite tuffare. Ungarna är färre och yngre men mer krävande. Jag tycker du passar ihop med Kvinnabuske sa en när vi diskuterade Melodifestivalen. Va?- sa jag. Jag tycker att Måns är gammalmodig. Jag gillar jazz och hårdrock. Gör du? Stor förvåning i klassrummet.

Tråkigt är det aldrig i syslöjden.

Nästa måndag limmar vi...

PS. Han kallar sig Kvinnaböske - jag vet. Jag stavade fel. Så intresserad är jag. DS:

13.e mars

Livet i syslöjden traskar på. Vi har vårt jätteprojekt med att brodera jeanslappar med hjärtan. Idag var det 19 stycken 9:or i klassrummet plus jag själv som svettades över stygnet de franska knutarna. Jag får bara inte ihop dem. Det är allt helt hopplöst. En del klarar, de flesta inte. Jag funderar snart på att ta bort just det momentet och välja korsstygn istället. Kan man ändra på sånt mitt i projektet när man är lärare och allt? Ja jag tycker det. För som i alla projekt så är det klokt att styra om såna moment som håller på och går över styr. Jag har inga problem med att inte veta bäst. Det här är ett samarbete. Det gäller oss alla. Även lärare kan misslyckas. Tror att det är bra att visa på det mänskliga här. Det är bra för alla. Så nån kommandora är jag inte direkt. Jag vill också ha skoj.

Jag känner att de har tagit till sig det jag sagt om att använda mobilerna. Så många sitter och kollar hur man syr de olika stygnen via Youtube. MIn ambition här är att lära dem att använda internet, att söka sjölva efter uppgifter och eventuella lösningar. Personligen har jag som sagt inga problem med mobiler i klassrummet då det är en av mina egna viktigaste mojänger. Som en förlängning av mig själv...

Tänk er att ha ett sånt här stort gäng där alla i princip arbetar målmedvetet. Kanske att de rent av tycker att det ska bli kul det här. En del av dem har klarat av att sy alla stygn på sina små provlappar så de håller nu på och planerar hur just deras egen jeanslapp ska se ut. Skojigt att se detta. En kille kom in från andra slöjdsalen och utropade, det heter träslöjd, träslöjd. Svenska skolan är helt hopplös sa han och visade en ljusstake som han tillverkat av en läskedrycksburk. De håller på med återbruk där inne och det här är en grej som de fått göra. Tänka ut vad man kan använda en pantburk till mer ön att panta den. Man märker att det är inte självklart för alla att tänka ett steg vidare utifrån det givna. Men vi får lära dem. Tålamod bara. Du det heter trä- och metallslöjd sa jag. Jaja sa han och gav mig ljusstaken i present. Du kanske vill sitta här inne och brodera lite då sa jag. Vi återvinner gamla jeans och ska göra en väggbonad. Han fnös och gick tillbaka.

Fredagar avslutas med skolans pratigaste klass - men också den mest resonerande. De är verkligen jättekul att ha att göra med. De går i sexan bara men är så fina allihop och så vill de ha slöjd längre, två gånger i veckan eller i alla fall två lektioner. Prata med rektorn sa jag och trevlig helg...

11 mars...

Vad gör du här mormor utropade en kille när jag tittade in i klassrummet hos kollegan. Ja du - jag är en riktig mormor som har såna som du som barnbarn sa jag och skrattade. Killen och hans kompisar blev upplivade och lärare och assistent hängde på. Jag tänkte, hur konstigt är det inte när de reagerar på att en person som just kunde vara deras mormor dyker upp i tillvaron. Det borde vara mer självklart att umgås över generationsgränserna. Jag menar jag är varken särskilt gråhårig eller går med rollator precis.

Kul när det blir lite muntert på lektionerna. Men det har vi å andra sidan nästan alltid i slöjden. Det är något särskilt med det här ämnet. Vissa är omöjliga att få igång till en början. Men rätt vad det är så vänder det och lystern i deras ögon när de klarat av att slutföra ett arbete är värd väldigt mycket för oss som lärare, men kanske mest för barnen själva. Det spelar ingen roll om det så är en enkel kudde. Den kan vara handsydd och stoppningen tittar ut lite här och där. De har gjort den själva och jag tänker att nästa gång då gör vi det lite mer på riktigt. Utvecklar både kreativitet och hantverk. Jag är av den åsikten att man börjar med att känna på materialet och sen kommer det andra med automatik. Har man lyckats en gång så vill man lyckas igen och då går det att höja kraven, lite steglöst så där.

Vi har med oss våra datorer idag sa min klass och var stolta. Det var bra för jag har sagt till dem att ha det. Internet är ett ovärderligt arbetsredskap när man ska lära sig saker om man är öppen för det.

Varje pedagog vet att ungar lär in på olika sätt. Vissa grejer måste man nöta in. Stickning och virkning til exempel och då är det bättre att de kollar på hur man gör på Youtube än att en lärare ska vara upptagen med en elev hela lektionen medan de andra går bonanza i rummet av ren otålighet. Tittar de på nåt annat eller spelar Quiz så må det vara hänt för en gång. Man kan inte hålla på och tjata på några hela lektionen. Överenskommelsen blir att nästa gång då blir det mer seriöst arbete för deras del. De går med på det. Harmonin i klassrummet har betydelse. För både barn och vuxna.

Nu vill vi ha slöjd två gånger i veckan sa de och jag blev förstås smickrad, det är lika bra att ta åt sig när det bjuds. För nästa vecka kan dagsformen vara en annan och då är man kanske den värsta skitfröken som de har haft när man ber dem om att plocka undan efter sig. Som vuxen får man helt enkelt förhålla sig. Det är en stor del av jobbet. Varje unge är sin egen personlighet, de är inga maskiner.

För det allra mesta är de bara väldigt trevliga.

10:e mars...

Den gode Vygotskij (Vygotsky) kom infarande med full kraft i klassrummet igår. Zonen, den var bara där.

"The zone of proximal development (ZPD) has been defined as "the distance between the actual developmental level as determined by independent problem solving and the level of potential development as determined through problem solving under adult guidance, or in collaboration with more capable peers" (Vygotsky, 1978, p. 86)."

Nu fanns möjligheten för lärare och elev att lära tillsammans. Det handlade om broderstygnet fransk knut. Hur fasen gör man? Jag har gjort den många gånger så klart. Men igår gick det bara inte, hur vi än snurrade på tråden så blev det ingen knut. Tråden gick bara rakt igenom tyget. Jag och en tjej kände oss värdelösa, vi testade och testade. Kollade på hur sjutton de gjorde de där som lyckades. Vi kollade på Youtubefilmer medan vi stod där och kämpade med nål och tråd. Inga knutar blev det. Jo en plötsligt och så nästa - pannkaka. Andra elever hejade på och visade hur man skulle göra. De hade lyckats. Men vi måste ha vridit nålen eller tråden åt fel håll eller nåt. Tänkt på det här hela natten - ja kanske inte, men nästan.

Men det är bara att kämpa på. Till nästa lektion ska jag ha fyllt en tyglapp med broderade franska knutar det är då en sak som är klar. Det är lite speciellt att upptäcka tillsammans och försöka lära sig också. Jag ser ingen prestige i att någon kan mer än jag. Att lära av varandra tillhör upptäckarens nyfikna jag på något sätt. Då spelar åldern ingen roll. Samverkan med andra är utvecklande för alla.

Det hela handlar om att vi har projektet "brodera ett hjärta på en jeanslapp" som ska bli en väggbonad till skolan. En del killar sitter och suckar, men jag säger till dem. Ni kan tycka vad ni vill, men det här är uppgiften. Det kan vara bra att lära sig att följa sådana för framtiden. Ni måste faktiskt också visa att ni både kan ta ut och sätta in era egna arbetsmappar i en pärm där era namn finns i ett numrerat register. Det ingår också i det kommande vuxenlivet att klara sådana saker.

Kan inte du bli vår nya NO-lärare säger de då, den vi har nu ska sluta. Det är gulligt tänkt av er grabbar, men det är inte mitt huvudämne precis. Men tack i alla fall. Nu gäller broderierna.

Att en unge bryter av en blyertspenna för att densamme blir tillsagd att inte rita på bänken, och sen slänger den på mig är lite sorgligt och man tänker hur mycket frustration det finns i den lilla kroppen och hur vi ska få det att bli bättre till nästa lektion. Det är inte en bra händelse, men man får inte fastna i detaljerna och tjata om det. Därmed inte sagt att det är OK, inte alls. Men det blir ofta en kamp om vem som bestämmer i klassrummet, det är alltid den vuxne. Det vet vi alla. En del behöver testa det. Men det gäller att försöka tänka till hur det ska undvikas i framtiden. Nån "virknål" ska nog passa.

Syslöjdssalen är sannerligen en otroligt skojig och lärande arbetsplats. Både för barn och vuxna.


Vygotskij är en av mina favoritpedagoger. Han och Maria Montessori...